Annons:
Etikettmytologi-kultur-religion
Läst 19221 ggr
LottaU
10/30/07, 11:32 PM

Grekisk mytologi

Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.

Grekisk mytologi är en samling mytologiska berättelser som innefattar såväl s.k. svarssägner och skapelseberättelse, mytologiska beskrivningar av äldre historiska händelser som rent sagostoff.

Som vi känner den idag, nedtecknades den grekiska mytologin först omkring 500-400 f.Kr. och dess ursprung var redan då förlorat i ett dunkelt förflutet. Dess mångfacetterade värld och gestalterna i den kan sägas återspegla dels det faktum att den grekiska religionen saknade sådant som heliga skrifter och trosartiklar, dels den grekiska kulturens relativa ungdom och spridning över ett inhomogent geografiskt område som gränsade till många andra kulturer.

Den grekiska religionen saknade förkunnare och profeter, istället var det diktarna och oraklen som återgav detaljerna i den mytologiska världen och deras konsekvens för människorna. Det är alltså förmodligen inte så att den grekiska mytologin entydigt återspeglar ett religiöst system som existerat vid någon specifik tidpunkt. Det går inte ens att påvisa existensen av någon utvecklad grekisk kult innan den grekiska mytologins tillkomst. Dock innehåller naturligtvis den grekiska mytologin liksom många andra mytologier symboliska förklaringar på till exempel celesta fenomen som kan identifieras med både förgrekisk kult i dagens Grekland och övertaget mytologiskt stoff från andra kulturer. I mötet med andra kulturer upptogs främmande gudar vilka sammansmälte till olika, mer eller mindre koherenta, gudomliga gestalter på de grekiska öarna och i de grekiska stadsstaterna. När berättelserna senare nedtecknades antog de en form som återspeglade mellanliggande historiska skeenden och kulturella skillnader mellan olika delar av den grekiska världen. Dessutom utgjorde mytologin redan tidigt i antikens Grekland källmaterial för drama och konst, och dess betydelse som en samling allegorier är alltså ungefär lika gammal som mytologin som vi känner den idag.

Jämfört med till exempel kristendomen saknar de grekiska berättelserna polariseringen mellan gott och ont: Gudarna såväl som hjältarna uppvisar många mänskliga drag och visar både goda och dåliga sidor. Det finns forskning som visat att den tidiga kristendomen upptog element från den grekiska kulten, men den grekiska mytologin, dess senare romerska derivat och deras "beläten" var i princip det som kristendomen i första hand vände sig emot.

Tolkning av mytologin

Uttolkningen och omtolkningarna av den grekiska mytologin är betydligt äldre än mytologin i dess idag vanliga form. Redan grekerna själva fann dessa myter anstötliga och för disparata för att kunna tas på allvar. Deras försök att systematisera myterna gjorde att de relativiserades redan under antiken - de tolkades som allegorier för naturfenomen och äldre historiska skeenden. Till exempel eftersträvade Platon en abstrahering av tron, och enligt honom var berättelsen om Orfeus ett uttryck för själens odödlighet, och Aristoteles uppfattade berättelserna om kentaurerna som en omskrivning av de beridna jägare i Tessalien som befriade landskapet från vilda tjurar.

Aristoteles 384 f.Kr. - 322 f.Kr

Aristoteles 384 f.Kr. - 322 f.Kr

Därefter har kristna uttolkare betraktat berättelserna som hedniska förvrängningar av den kristna läran. Med nyplatonismen som teoretiskt ramverk har antikens mytologi och dess gestalter kunnat ses som allegorier för det kristna budskapet och som sådana kunnat tjäna sedeslärande syften. Den grekiska mytologin utgjorde en självklar kulturell referensram i den kristna världen fram till den så kallade "mörka tiden" då det klassiska bildningsidealet föll i glömska.

Under renässansen, då ju antiken blev föremål för pånyttfödd vördnad, tilläts antikens mytologi att samexistera med kristendomens budskap i konst och lyrik. Gradvis kom också de kristna gestalterna att ikläs en antik dräkt till den grad att förkunskap stundtals blev en förutsättning för att skilja på kristet och förkristet. Till exempel sågs Botticellis målning Venus födelse som en allegori för himmelsk kärlek och Boccaccio såg i berättelsen om Adonis en icke-religiös allegori över årstidernas växlingar, vilken han använde i sin kärlekspoesi.

Efter upplysningstiden har olika skolor försökt kontextualisera myterna på ett mer neutralt sätt efter mer systematiska metoder genom att studera språkliga, rituella och historiska samband.

Till exempel Max Müller, Wilhelm Grimm och C.G. Jung har på var sitt sätt utifrån en romantisk föreställning om bakomliggande oföränderliga storheter, s.k. mytologem gemensamma för alla trosssytem, försökt "avklä" de mytologiska berättelserna och gestalterna deras "språkliga dräkt" för att kunna beskriva dessa bakomliggande storheter. Till exempel Jung såg i de grekiska myterna medvetandets projiceringar av psykets inre drama på till exempel naturfenomen. Enligt honom är alltså den grekiska mytologin den utvecklade grekiska kulturens litterära omtolkningar av tidigare epokers fantasifulla förklaringar på till exempel naturfenomen.

Afrodite

Afrodite

Antropologer brukar istället uppfatta myterna som en sorts teoretisk överbyggnad till riten och försöker beskriva dem som produkten av en historisk process där de mytiska gestalterna ses som dynamiska avtryck av den kult som varit verksam i olika kulturer. Antropologin beskriver sålunda till exempel Afrodite som produkten av en sammansmältning av kärleksgudinnor från flera kulturer.

Skapelsen

I begynnelsen var Chaos och efter honom uppstod jorden Gaia, underjorden Tartaros, kärleken Eros samt i vissa versioner urmörkret Erebos och natten Nyx. Dessa alstrade i sin tur luften Aither och dagen Hemera. På egen hand skapade Gaia därefter himlen Uranos och havet Pontos. Med Uranos fick hon sedan titaner, kykloper och hekatoncheirer. Den yngste av titanerna var tiden, Kronos. Han dödade sin far Uranos och tog makten i gudavärlden. Av Uranos' kropp skapades sedan Afrodite, giganter, erinyer och nymfer. Kronos dödades i sin tur av sin yngste son, himmelsguden Zeus. Zeus, i sin tur, delade makten över världen med havsguden Poseidon och underjordens härskare Hades. Kronos blev fångatagen och infängslad i tartarus tillsammans med nästan alla titaner förutom Atlas som fick bära världen på sin rygg

De viktigaste gudarna

Bland de talrika grekiska gudarna utkristalliserar sig en krets av tolv högsta gudar. Vilka dessa är varierar något, men de är aldrig fler än tolv vid samma tillfälle:

Zeus. Romersk kopia av grekiskt original från 300-talet f.Kr. Zeus. Romersk kopia av grekiskt original från 300-talet f.Kr.

Zeus - Zeus (grek. Zευς) var gudarnas konung och himlens härskare i grekisk mytologi. Han kallades ibland för Dias. I romersk mytologi motsvaras han av Jupiter och även Jove som betyder "himmel".

Zeus avbildades ofta med en åskvigg, en lotusblomma, en spira, en örn eller en krans av eklöv. Hans heliga djur var den gyllene örnen och vargen. Hans heliga växter var eken och sellerin.

Han var bland annat känd för sitt häftiga humör och sin förkärlek för kvinnor, både jordiska och gudomliga. Zeus ursprung [redigera]
Zeus föddes som yngste son till Kronos och Rhea, båda barn till Uranos och Gaia. Då ett orakel sagt att en av hans söner skulle ta makten av honom, åt Kronos upp sina fem första barn levande. Men det sjätte gömde Rhea undan i en grotta på Kreta. När Zeus vuxit upp tog han strid med sin far. Striden mellan Zeus och Kronos och de äldre gudarna antas symbolisera kampen mellan de förgrekiska folken och de invaderande grekerna. Liksom grekerna avgick Zeus med segern. Zeus tvingade Kronos att spy upp hans syskon. Därefter delade Zeus makten med sina bröder. Zeus härskade över himlen, Poseidon över havet och Hades över underjorden.

Zeus var den främste guden och det var han som gav människorna deras öde.

I antikens Grekland förknippades Zeus framför allt med vädret, särskilt åskan och regnet, men beskrivs till exempel av Aiskylos som en allsmäktig himmelsgud. Han är åkerbrukets beskyddare. I konsten framställs han som en kraftigt byggd och skäggig man med åskviggen och en sköld som sina särskilda symboler.

Zeus som make och fader

Ett stort antal av de grekiska myterna hade sitt ursprung i Zeus olika kärleksförbindelser med dödliga som odödliga, kvinnor som män, som nästan undantagslöst resulterade i ett eller flera barn. Många gånger handlade det också om hans hustru Heras (äktenskapets gudinna) vrede och hämnd på de kvinnor som Zeus begick äktenskapsbrott med.

Zeus använde många olika taktiker för att locka till sig älskare och älskarinnor. En del förälskade sig i guden, en del lurade han i olika skepnader och en del ovilliga och motsträviga unga flickor kidnappade han och tog med våld.

Zeus älskarinnor och barn:

(Modern står kursivt i alfabetisk ordning)

Aigine: Aiakos.

Aix: Agipan.

Alkmene: Herakles.

Antiope: Tvillingarna Amphion och Zethos.

Amfion och Zetos

Amfion och Zetos

Asterope: Akagras.

Danae: Perseus.

Dekmeter: Persephone (eller Kore).

Elektra: Dardanos.

Europa: Minos och Rhadamanthys.

Eurynome: De tre gracerna och Afrodites tjänarinnor; Aglaia ("härlighet"), Thalia ("gott mod") och Euphrosyne
("munterhet").

Hekra: Ares, Eris, Hebe, Eileithyia och Hefaistos.

Iko: Epafos.

Kallisto: Arkas.

Leda: Klytaimestra, dioskuréer tvillingarna Kastor och Polydeukes (från grekiskans Dios Kouroi = "söner av Zeus") och
Helena.

Leto: tvillingarna Apollon och Artemis.

Maia: Hermes.

Metis: Athena.

Mnemosyne: de nio muserna (sångens, musikens och skaldekonstens gudinnor); Klio/Kleio ("historia"), Euterpe
("musik"), Thaleia ("komedi"), Melpomene ("tragedi"), Terpsichore ("dans"), Erato ("kärleksdikt"), Polyhymina
("hymndiktning"), Urania ("astronomi") och Kalliope ("episk skaldekonst").

Neiara: Aigle.

Nemesis: Helene.

Othreis: Meliteus.

Persephone: Zagreus, (se Dionysos).

Semele: Dionysos.

Themis: horerna (årstider); Eunomia ("ordning"), Dike ("rättvisa") och Eirene ("fred") och morirerna (ödesgudinnorna);
Klotho, Lachesis och Atropos.

Barn utan eller med okända mödrar

Kairos och Kalokagathia.

Osäkra faderskap

Zeus, likt många av de större gudarna inom grekisk mytologi, hade många påstådda barn där det tvistades om vem som var den egentliga fadern till dem.

Anake: Nemesis/Adrastheia.

Thethys: Tykhe.

Eurynom: Ate, Aletheia och Asopos.

Thaleia eller Aitna: tvilling-palikoierna.

Elektre eller Hemera: Iason.

Limos, Nomos, Paregoron, Pistis, Praxidike, Soter, Soteria och Dikaiosyne.

Myter kring Zeus barn och faderskap

Metis och dottern Athena

Snart efter att Zeus besegrat sin far och blivit himlens härskare, gifte han sig med sin första hustru Metis, titanerna Okeanos och Tethys dotter. Hennes namn betydde "klokhet" och hon var den klokaste varelsen i hela universum. Knappt hade de två hunnit gifta sig förrän Metis var havande med Zeus barn.

Men så fick Zeus höra av den visa gudinnan Gaia (Jorden) som hade profetiska förmågor, att Zeus skulle få tvillingar, en son och en dotter. Dottern skulle vara sin fars jämlike i klokhet. Sonen skulle växa upp och störta sin far och bli gudarnas konung såsom Zeus själv hade störta sin far Kronos från tronen. Skräckslagen över att denna profetia skulle gå i uppfyllelse, slukade han sin hustru Metis så att barnen aldrig skulle bli födda.

Sonen föddes aldrig men Zeus fick en fruktansvärd huvudvärk och ur hans huvud föddes gudinnan Athena iklädd full rustning. Hon blev vishetens gudinna och hennes fågel var ugglan.

Aigine och sonen Aiakos

Najaden Aigine (även kallad Aigina) var dotter till flodguden Asopos och najaden Metope. Aigine bodde i sin faders vatten i floden Asopos, men en dag intog guden Zeus skepnaden av en örn och förde bort Aigine från floden. Han tog henne till en ö som uppkallades efter henne och där våldförde han sig på henne. Senare födde hon sonen Aiakos.

Prometheus bringar elden till människorna

Prometheus bringar elden till människorna

Antiope och tvillingarna Amphion och Zethos

Kung Nykteus dotter Antiope blev förförd av guden Zeus och blev snart gravid. När Nykteus fick reda på hennes graviditet blev han rasande och körde iväg henne ur staden.

Förtvivlad flydde Antiope till staden Sykion där hon sökte skydd hos kung Epopeus. De två gifte sig och snart därefter födde Antiope Zeus tvillingsöner. När Nykteus fick veta var hans dotter tagit vägen kallade han till sig sin bror Lykos och gav honom i uppgift att straffa dottern och hennes make. Sedan tog han sitt eget liv.

Lykos tog sig in i Sikyon, besegrade staden och dödade Epopeus. Han tog tvillingarna och lämnade dem i ödemarken. Sedan tillfångatog han Antiope, kastade henne i fängelse och torterade henne tillsammans med sin hustru Dirke. Tvillingarna hittades av en herde som tog med dem hem och döpte dem till Amphion och Zethos.

Efter många år när pojkarna hunnit växa upp, lyckades Antiope fly och hon sökte upp dem och bad om deras beskydd. Sönerna kände genast igen sin mor. När de hört hennes berättelse begav de sig till Thebe och dödade kung Lykos. Dirke däremot, band de fast vid hornen på en tjur så att hon stångades till döds. De tog sedan hennes döda kropp och slängde den i en källa på berget Kitharion som efter det uppkallades efter henne. Guden Dionysos förvandlade dock Dirke till en nymf och hennes vatten var heligt för honom.

**Zeus och människorna
**
Forngrekiska mynt från Elis med bilder efter Fidias staty av Zeus i Olympias ZeustempelZeus relation till människorna var inte mindre ambivalent och komplicerad: I somliga återgivningar av mytologin sägs han ha skapat människorna som sällskap till sin son Aiakos av myrorna på ön Aigina. Enligt andra myter ska människorna, liksom gudarna, ha skapats direkt ur pungen! En tredje variant säger att de skapades samtidigt som djuren av Prometeus och Epimeteus: den mindre begåvade av de två, Epimeteus, lyckades ge alla goda attribut till djuren varpå Prometeus var tvungen att ta elden från gudarna och ge den till människorna. Under alla omständigheter gillade Zeus varken Prometeus eller människorna i någon större utsträckning och han skapade till slut kvinnan för att plåga människan.

Hera - Hera är Zeus maka och syster i grekisk mytologi, Olympens drottning, dotter till Kronos och Rhea och mor till Ares, Hebe, Hefaistos, Eris, Eileithyia (med Zeus), Pasithea (med Dionysos) och Kentaurerna (med Ixion)Styvmor till Hercules. Vintergatan (engelska: milky way) består enligt myten av hennes bröstmjölk. Hennes kännetecken är lilja, ko och påfågel.

Hera. Romersk kopia av helleniskt original från 100-talet. Hera. Romersk kopia av helleniskt original från 100-talet.

Hon anses vara en hämndlysten och straffande gudinna mot dem som förargat henne och dem som begick trohetsbrott, och förföljde ständigt sin otrogne makes älskarinnor. Hon var äktenskapets och barnafödelsens beskyddarinna, mest tillbedd av kvinnor. Hennes romerska motsvarighet är Juno.

Poseidon - Poseidon var en havsgud och flodgud i grekisk mytologi. Han var även jordbävningarnas och hästarnas gud. Sjömän tillbad ofta Poseidon om ett lugnt hav, och man offrade hästar ner i havet till hans ära. Hans kännetecken är treudd, häst och fisk.

Poseidon var son till Kronos och Rhea, och bror till Zeus och Hades, make till Amfitrite.

Poseidon delade världen med sina syskon. Liksom sin yngre Poseidonbror Zeus gjorde han ofta erotiska eskapader utanför äktenskapet. (Se Demeter.)

Poseidon motsvaras i romersk mytologi av Neptunus.

**Poseidons barn
**(Moderns namn står kursivt)

Amfitrite: Triton.
Anippe: Bousiris.
Askre: Oioklos.
Canace: Epopeus.
Libya: Agenor och Belos.
Orion

  Poseidon

Demeter. Romersk kopia av grekiskt original från cirka 420 f.Kr. Demeter. Romersk kopia av grekiskt original från cirka 420 f.Kr.

Demeter - (eller Dimitra) var en fruktbarhets- och skördegudinna i grekisk mytologi, som dyrkades framför allt i nuvarande Elefsina. Kulten går tillbaka till den mykenska tiden. Hon var dotter till Kronos och Rhea samt mor till Persefone. Hon var också syster och älskarinna till Zeus. Hennes andra mäktiga bröder var Hades samt Poseidon

Hefaistos - Hefaistos var en gud i grekisk mytologi som var smed och trollkarl och härskade över elden och vulkanerna. Hans kännetecken är städet. Genom sin yrkesskicklighet och fredliga natur vann han allmänt gillande i hela Grekland. Han var son till Zeus och Hera och make till Afrodite. Han motsvaras i romersk mytologi av Vulcanus.

Hefaistos avbildades som vanskapt och låghalt, och när han föddes kastade Hera honom från Olympen i förskräckelse. Han hamnade i vattnet och togs om hand av havsnymfen Thetis upp på ön Lemnos. När han växt upp fick han en smedja på ön, och

Hefaistos, målning av Peter Paul Rubens. Hefaistos, målning av Peter Paul Rubens.började smida smycken och vapen. Hefaistos gjorde bl.a. blixtar till Zeus, Poseidons treudd och många vackra smycken till gudinnorna. De tolv gudatronerna och Akilles rustning är andra saker han har skapat. Han hämnades på sin mor Hera genom att smida en gyllene tron åt henne, i vilken hon fastnade då hon satte sig. För att lura Hefaistos att befria Hera lockade Zeus upp honom till Olympen med hjälp av vinguden Dionysos berusande krafter.

En annan version av det här är att när Hefaistos en gång tog Heras parti i ett av hennes gräl med Zeus så blev Zeus så arg på honom så han drog bort hans ben(därav vanskapelsen) och kastade ner honom från Olympen.

Afrodite ägnade sig knappt åt sin man då hon var upptagen med sina älskare.

Tillsammans med sin andra hustru Aglaia hade han de fyra döttrarna Eukleia, Euthenia, Eupheme och Philophrosyne.

Fortsättning del 2

Relaterade länkar

Av: LottaU

Datum för publicering

  • 2007-10-30

Må så gott

Lotta "Värd på Insidan"

Annons:
Upp till toppen
Annons: