2007-10-31 01:11 #0 av: LottaU

Här kommer fortsättning på Grekisk Mytologi del 6...

Monstret Medusa

Perseus var rådvill om hur han skulle lyckas med uppdraget utan att förvandlas till sten likt så många andra ynglingar före honom. När han vandrade längs stranden infann sig gudarna Hermes och Athena som båda lovade att ge honom beskydd på den farliga färden. De rådde honom att uppsöka graierna, tre gudomliga kvinnoväsen som förut varit mycket vackra men som blivit allt fulare med åren och som slutligen bara hade ett öga och en tand att dela på. De besatt mycket värdefulla kunskaper och hemligheter och skulle kunna ge honom mer vägvisning. Men graierna var inte villiga att dela med sig av sina kunskaper utan vidare och vägrade att hjälpa Perseus. När ingen övertalning lyckades, tog Perseus tanden och ögat ifrån dem och förklarade att han endast gav tillbaka dem i utbyte mot deras kunskaper. Han fick då veta att han skulle bege sig till nymfernas grotta där han skulle få tre gåvor av dem.


Väl framme vid grottan fick han ett par bevingade skor, en ränsel att lägga Medusas avhuggna huvud i och tills sist Hades hjälm som gjorde vem som helst osynlig som bar den. Av Hermes fick han dessutom ett kraftfullt svärd att hugga av monsterts huvud med och Athena gav honom en spegelblank sköld som skulle skydda honom från Medusas förstenande blick.


Slutligen begav sig Perseus mot sitt slutgiltiga mål med sin nya rustning. Vid jordens yttersta västra rand fann han de tre gorgonerna; Medusa, Stheno och Euryale. Av de tre vidundrena var endast Medusa dödlig. När Perseus kom fram tog han sin spegelskökd och såg i dess spegelbild att de tre gorgonerna låg i djup sömn. Perseus närmade sig försiktigt och undvek noga att titta rakt på Medusa. Sedan lyfte han sitt svärd och högg med ett enda hugg av hennes huvud och ur hennes hals flög den bevingade hästen Pegasos och krigaren Krysaor. De två varelserna försvann omedelbart bort och Perseus tog med bortvänd blick Medusas huvud och la det i säcken som han snabbt snörade igen. Plötsligt vaknade de två andra gorgonsystrarna och Perseus tog snabbt på sig Hades hjälm så att han blev osynlig och med hjälp av sina bevingade skor kunde han flyga obemärkt därifrån.


Prinsessan Andromeda

På väg hem från sitt uppdrag flög Perseus över Etiopien där kung Kefeus och hans hustru Kassiopeia regerade. Drottningen hade begått misstaget att skryta om sin skönhet och hade påstått att hon var vackrare än alla Nereus döttrar. Dessa nymfer sökte upp havsguden Poseidon och bad honom straffa Kassiopeia för hennes fräckhet. Poseidon förde då en våg in över landet och skickade ett havsmonster som härjade i riket. Kefeus som förgäves försökte rädda sitt folk undan vidundret rådfrågade oraklet i Delfi om råd. Oraklets svar att han var tvungen att offra sin sköna dotter Andromeda. Kefeus vägrade först bestämt, men övertalades till sist av sitt folk. Andromeda bands fast vid en klippa där monstret kunde komma och ta sitt offer och hon utlämnades ensam åt sitt öde.


När Perseus kom flygande förbi fick syn på flickan och blev ögonblickligen förälskad. Han landade på marken i närheten av henne och frågade varför hon var fastbunden. Andromeda förklarade omständigheterna kring hennes situation och han förfärades över vad han hörde. Strax därefter hördes ett brusande från havet och upp ur havet steg monstret. Genast vände sig Perseus till kungen och drottningen som hade ställt sig på säkert avstånd. Han erbjöd sig att döda monstret och rädda deras dotter om de lovade att han fick gifta sig med henne. Kefeus blev överlycklig och beviljade omedelbart hans förslag. Efter en långdragen kamp låg tillsut monstret död utsträckt på stranden och Perseus kunde befria Andromeda från hennes fängsel.


Ett slutfört uppdrag

Under tiden medan Perseus varit borta hade kung Polydekes tvingat Danaë till äktenskap med våld. Sonen återvände till ön Seriphos och lyckades rädda sin mor genom att visa Medusas huvud för kungen som ögonblickligen förstenades. Perseus gav sedan kungadömet till Polydetktes bror Diktys. Efter det återvände Perseus med hans mor och hustru till hans födelsestad Argos. Hans morfar Akrisios hade flytt till Larissa i Thessalien, fortfarande rädd för att oraklets spådom skulle uppfyllas. Perseus sökte emellertid upp honom och övetalade honom att återvända till Argos.

 

Herkules och det nemeiska lejonet
Herkules och det nemeiska lejonet

Oraklets spådom

 

Innan Perseus och Akrisios begav sig hemåt deltog de i de festpsel som pågick i staden. Olyckligt nog hade Perseus oturen att kasta en diskus som träffade hans morfar i huvudet och han föll genast död ner. Så blev oraklets spådom uppfylld. Presues sörjde djupt sin morfar och gav honom en mycket högtidlig begravning innan han ensam vände tillbaka hem till Argos.

 

 

Theseus - Theseus (Θησευς) var en hjälte i grekisk mytologi. Son till kung Aegos, make till Antiope och Faidra, far till Hippolytos.

Efter att ha befriat sina hemtrakter från allsköns odjur var det Theseus som befriade atenarna från kung Minos fruktansvärda tribut genom att döda monstret Minotauros. Han lämnade sedan Minotauros labyrint i en tranas gestalt vilket kom att efterliknas i den antika grekiska trandansen Geranos.[1] Han blev sedan härskare i Athen och ansågs ha grundat det athenska statsskicket.

 

 

Bellerofon - Bellerofon var en hjälte i grekisk mytologi. Bellerofon utgör sinnesbilden för hjälten som förgör odjur, antingen som straff eller som prövning.

Bellerofon lyckades fånga och tämja hästen Pegasos. I ett anfall av hybris försökte han sedan rida ända upp till Olympen. Zeus stoppade honom genom att låta en broms sticka Pegasos så att Bellerofon kastades av hästen. Bellerofon slutade sina dagar i landsflykt, utan vänner.

 

 

Europa - Europa (grekiska: Ευρ?πη) var en fenicisk prinsessa i grekisk mytologi. Hon var dotter till kung Agenor, eller i vissa myter till kung Phenix av Fenicien.

Blev som ung flicka förförd och sedan bortrövad av Zeus som antagit tjurskepnad. Hon togs till ön Kreta, där hon blev mor till tvillingarna Minos och Rhadamanthys. För Homeros var Europa Kretas mytologiska drottning och hon var stammoder till dess kungar. Hon gifte sig senare med Astraios som adopterade och uppfostrade hennes söner.

 

Orion - Orion var en jättelik jägare i grekisk mytologi, son till Poseidon.

Orion försökte våldta dottern till kung Oinopion i Chios. Han bländades av kungen och förlorade sin syn men fick den åter av den uppgående solen.

Efter en rad prövningar blev Orion följeslagare till gudinnan Artemis. Slutligen lurades hon av den svartsjuke Apollon att döda honom. Orion förvandlades sedan till en stjärnbild.

 

Jason - Jason (grek. den helande) var i grekisk mytologi den store hjälten i berättelsen om det gyllene skinnet.

Jason seglade iväg på ett svårt uppdrag i sitt skepp Argo med en skara tappra krigare, argonauterna. Efter ett långt äventyr, som på många sätt påminner om Odysseus' irrfärder i Odysséen, återvände Jason med både skinnet och den trollkunniga Medea. Jason dog en neslig död då ett stycke av hans skepp föll ned på honom och krossade hans skalle.

 

Oidipos - Oidipus är en kung som förekommer i grekisk mytologi. Det mest kända verket om honom är Kung Oidipus av Sofokles.

Oidipus föräldrar fick reda på av ett orakel att deras nyfödda son skulle komma att döda sin far Laios och gifta sig med sin mor Iokaste. Oidipus blir bortadopterad till ett annat kungapar men får som vuxen reda på att han är ett hittebarn. Han springer på en främling vid ett vägskäl och dödar honom. Han besegrar sedan en sfinx genom att svara på en gåta sfinxen givit honom. Den lyder följande: Vilket djur går på fyra ben på morgonen, två ben på dagen och tre ben på kvällen? Oidipus svarade då att det var människan som kröp på alla fyra som bebis går upprätt som vuxen samt stöder sig på en käpp vid ålderns höst. Han svarar rätt, besegrar sfinxen och får bli kung i Tebe. Han gifter sig sedan med drottningen i Tebe innan han gör allt som står i hans makt för att avslöja vem som mördat hennes tidigare make (han vet inte det själv). Eftersom den främling han tidigare dödat på en väg i själva verket var just hans far, kungen av Tebe, uppfylls den tragiska profetian.

 

Den lerneiska hydran. Attisk amfora från 500-talet f.Kr
Den lerneiska hydran. Attisk amfora från 500-talet f.Kr

 

Oidipus utgör med sin kombination av rationellt handlande, goda avsikter och total hjälplöshet en av den grekiska mytologins urtyper.

Oidipus har även gett namn åt Sigmund Freuds teori om Oidipuskomplexet.

 

Amazoner - Amasoner (grekiska αμαζ?νες) var i grekisk mytologi en legendarisk nation av krigiska kvinnor. I överförd bemärkelse betecknar ordet starka och oberoende kvinnor i kontrast till den stereotypa uppfattningen av kvinnor som svaga och passiva.

 


Antikens amasoner
Denna det här avsnittet innehåller inga källhänvisningar.
Du kan hjälpa till genom att lägga till pålitliga källor. Material som inte är verifierbart kan ifrågasättas eller tas bort helt.


Enligt den grekiska mytologin var amasonerna kvinnliga krigare och barbarer; de red, sköt och plundrade. Amasonerna var duktiga ryttare och bågskyttar. Pilbågen var deras vanligaste vapen, men de använde också svärd ibland. Det sägs ibland att de opererade bort högra bröstet för att kunna spänna bågen bättre, men i själva verket sitter bysten inte i vägen och det finns heller inga bilder på till exempel vaser eller liknande som visar att det skulle vara så. Amasoner ogillade mäns överlägsna attityd, men de krigade ändå sida vid sida ibland. De understödde bland annat trojanerna i det Trojanska kriget.

Amasonerna levde i ett slags kvinnostat utan män eller pojkar. De höll män som slavar i hemmet och kom hem två gånger i månaden för att fortplanta sig (det betyder inte att de ständigt var gravida). Flickor uppfostrades till krigare som sina mödrar, medan pojkar skickades iväg eller lämnades att dö. Amasonerna hade regeln att en kvinna måste förbli jungfru tills hon dödat minst tre män i strid.

I varje stat fanns en drottning, som till exempel Penthesileia som dödades av Akilles i Trojanska kriget. Herakles (i romersk mytologi Hercules) ska ha erövrat amasondrottningen Antiopes (Hippolytes) gördel. Theseus rövade bort drottning själv och besegrade amasonerna som hämnd för att de stormade Akropolis i Aten. Amasoner precis som kentaurer kom ofta i bråk med heroer (hjältar).

Ares sägs vara amasonernas stamfader. Han skall ha fått amasoner tillsammans med sin maka Harmonia, vilka också var de enda barn de fick tillsammans.

 



Monster och djurgestalter


Tyfos - Tyfon var inom grekiska mytologin ett monster som troddes vara far till chimäran, hydran och Kerberos och de olycksbådande vindarna. Han var en av Zeus många fiender. Tyfon sårade Zeus mycket svårt under en strid, och man trodde förmodligen att han var oövervinnerlig. Men med hjälp av Hermes kunde Tyfon övervinnas.

Tyfon var ett enormt bevingat monster, hälften man och hälften odjur. Han var längre än vilket berg som helst, med drakhuvuden under sina armar och hundra huvuden. Han sprutade också eld ur sin mun, och producerade lavan som flöt ur berget Etna (Edna), där han levde. Tyfon var avkomma till Gaia, den stora jordmodern, och Tartaros som var född i Kilikien tillsammans med Nyx, Erebos, Gaia och Eros. Tartaros var personifikation av den mörkaste och djupaste delen av underjorden där Hades regerade. Tartaros och Gaia var nog också föräldrar till Echidna, som i sin tur fick många barn med sin bror Tyfon. De fick bland annat Kerberos, Orthos, hydran, det nemeiska lejonet, Sfinxen och den kaukasiska örnen.

Olympens invånare fruktade Tyfon. Men det var främst de yngre gudarna som kände rädsla för monstret. Zeus försökte slåss mot Tyfon, men monstret skar av Zeus senor vid händerna och fötterna så att han inte kunde använda sina blixtar. Zeus kunde då inte hindra Tyfon ifrån att stänga in honom i en grotta. Efter ett tag hittade Hermes sin fader och gav honom hans senor tillbaka och räddade honom. Då tog gudarnas gud upp kampen mot Tyfon igen, den här gången med sina blixtar. Zeus dödade Tyfon och begravde honom sedan under berget Aetna (Edna) eller under hela Sicilien. Vulkanen Etna, som än idag sprutar eld, ses som ett tecken på att Tyfon vill komma loss.

 

 

 

Echidna - Echidna, "moder till alla monster", var inom den grekiska mytologin till hälften en vacker kvinna och till hälften en orm. Hon var dotter till antingen Ceto och Phorcys, eller Tartarus och Gaia. Tillsammans med sin bror och make Tyfon/Typhon fick Echidna många barn; hydran, Cerberus, Chimaera, Orthus, nemiska lejonet, sfinxen, Geryon och den kaukasiska örnen. Trots att hon aldrig åldrades, var hon inte odödlig. Hon mötte sin död som kom i formen av Argus Panoptes, en man med hundra ögon som tjänade Hera.


 

Nemeiska lejonet - Det nemeiska lejonet var inom den grekiska mytologin en avkomma till monstret Tyfon och Echidna, "moder till alla monster". Lejonet levde i en grotta nära Nemea, därav namnet. Som unge sändes lejonet till månen och togs om hand av mångudinnan Selene som älskade att kela med det, men när lejonet blev äldre blev det bara till besvär varpå hon kastade ner det till jorden, till Nemea. Lejonets skinn var som ett pansar, och inga vapen kunde rå på det. Det enda sättet man skulle kunna ta död på det nemeiska lejonet, skulle vara ansikte mot ansikte utan några som helst vapen att skydda sig med. Herakles ströp djuret, vilket blev ett av hans stordåd. Hjälten använde sedan lejonets skinn som en mantel över sitt huvud som skydd.


 

Kerberos - Kerberos var i grekisk mytologi den trehövdade hund som vaktade ingången till Hades. Det finns olika versioner om Kerberos svans - vissa säger att det var en draksvans och andra att svansen var en orm.

När de dödas själar närmar sig för att komma in och få sina domar spänner Kerberos sina kedjor och blottar sina hemska tänder för att skrämma dem. Bara själarna från de som begravts ordentligt kommer förbi. (Denna problematik belyses i tragedin Antigone.)

Närvaron av detta monster sägs vara en hemsk påminnelse om att när man väl kommit in, så kan man aldrig någonsin komma tillbaka till de levandes värld.

Det var en av Herakles uppgifter att föra Kerberos upp till de levandes värld.

 

Ladon - Ladon var en drake i den grekiska mytologin med hundra huvuden som vaktade hesperidernas gyllene äpplen. Ladon kallades ofta för Drakon Ladon.

Han var avkomma till antingen Tyfon och Echidna, eller Keto och Phorkys. Han var inte bara en skrämmande drake, utan han kunde också prata människospråk, med olika röster.

Under ett av sina stordåd träffade Herkules Ladon, då hjälten hade fått i uppdrag att plocka äpplen ifrån trädgården till Eurystheus. Det finns olika versioner som berättar hur Herkules fick sina äpplen. En version berättar att Herkules lurade titanen Atlas att hämta äpplena i utbyte emot att hjälten skulle bära himlen på sina axlar. En annan version säger att Herkules dödade Ladon och tog äpplena själv. En tredje version berättar att hesperiderna sövde Ladon för att sedan själva plocka de gyllene äpplena till Herkules som sorglöst satt i trädgården i väntan på deras gåva.

 

Chimaira. Apulisk talrik från 300-talet f.Kr.
Chimaira. Apulisk talrik från 300-talet f.Kr.
Kimera -

Kimera -

 

Kimera -

 

Kimera -

 

Kimera -

 

Kimera -

 

Kimera -

 

Kimera -

 

Kimera -

 

Kimera -

 

Kimera -

 

Kimera - Chimaira (även Chimæra, Chimära, Chimera, Kimära, Kimera, etc.), grekiska Χιμαιρα, latin Chimaera, som föddes med tre hemska huvuden, var ett fruktat monster i grekisk mytologi. Det terroriserade Lykiens folk tills det kom en hjälte och räddade dem.

 

Chimaira andades eld, hade ett lejons kropp och tre huvuden på olika delar av kroppen: ett främre som ett lejon, ett stort (vilt) gethuvud på ryggen och istället för svans stack det ut en orm med kluven tunga. Monstret var en avkomma till Tyfon och Echidna, "moder till alla monster", och påstods hålla till i Lykien, i södra delen av dagens Turkiet för ungefär 2500 år sedan.

Iobates, kung av Lykien, mottog ett meddelande från sin svärson, kung Proetus av Tiryns, att han ville få död på Bellerofon, en förvisad korintisk prins. Gudarna rynkade pannan inför att en värd skulle döda en gäst, så Iobates bestämde sig för att skicka prinsen till sin död genom att be honom att döda monstret som terroriserade staden. För att undvika elden som monstret sprutade, fann Bellerofon Pegasos, en bevingad häst, och tämjde honom med gudarnas hjälp. Bellerofon flög med Pegasos och lyckades efter en hård strid döda Chimaira med sin pilbåge.

Ordet chimär är identiskt med ordet chimaira, betydelsen av det förra beror på jämförelse med vidundrets osannolika utseende.

 

Sfinx - En sfinx är ett mytologiskt fabeldjur med lejonkropp och människohuvud, som härstammar från antikens Egypten, och där den oftast avbildades som en god mansgestalt. Sfinxen var för de gamla Egypterna en symbol för både solen och kungamakten, och på gamla målningar ser man ofta sfinxen som Egyptens beskyddare. Sfinxen blev tidigt en helig symbol i Egypten och ansågs kunna avvärja ont. Den förknippades likaledes med döden och uppträdde ofta som väktare av gravar och beskyddare av de avlidnas griftefrid. Den mest kända av dessa sfinxer är Sfinxen i Gisa (2723 f. Kr.-2563 f. Kr.).

I den antika grekiska mytologin bestod sfinxen i regel av en lejonkropp försedd med vingar, men ibland av en kvinna med lejonfötter, ormsvans och fågelvingar. Hos grekerna var den ursprungligen en demon, som krävde människooffer och som kunde få för sig att föra bort unga människor, som den senare åt upp. Denna sfinx, dotter till Typhon: ses bland annat i den grekiska Oidipus-sagan där den satt utanför staden Thebe och terroriserade förbipasserande med sin gåta: "Vilket djur går på fyra ben på morgonen, två på dagen och tre på kvällen?". Hon ströp alla de som inte kunde svaret. Oidipos löste dock gåtan: människan går på fyra ben i sin levnads morgon, två som vuxen och tre ben med käpp på sin levnads kväll. När Oidipus löst gåtan, störtade sfinxen ned från en klippa och avled. Den grekiska sfinxen blev emellertid med tiden mer civiliserad. Den fick ett mer kvinnligt utseende, och av en del konstnärer framställdes den med barm.

Även i Assyrien hade man statyer som var sfinxer.[källa behövs] Liksom de egyptiska hade de lejonkropp med vingar och härskarens huvud. Här bevakade de ingången till tempel.

Ordet "sfinx" kommer av grekiskans Σφιγξ, sfinx, som tycks härstamma från verbet σφιγγω, sphingo, att strypa.

 

Lamia tolkad av Herbert Draper 1909.
Lamia tolkad av Herbert Draper 1909.

 

Hydra - Hydra, också kallad den lerneiska hydran, är ett mytologiskt monster som lurar i träsk eller andra vattenrika områden. Hydran var en grotesk varelse med minst åtta huvuden varav det mittersta sades vara odödligt. För varje huvud som höggs av växte dessutom två nya ut. Dess andedräkt var förgiftad och spred död runt omkring sig. Den levde inte ensam utan hade sällskap av en gigantisk krabba. Den var en avkomma till Typhon och Echidna. Antikens greker hade säkert fått inspiration från bläckfisken då myten skapades, detta eftersom den får nya tentakler då gamla förstörs.

I myten levde hydran nära Amymone vid Lerna och det är Herakles som till sist lyckas dräpa den i ett av sina stordåd. För att förhindra att fler huvuden skulle ersätta de som blev avhuggna, hjälpte Herkules vän Iolaos till. Iolaos använde eld till att bränna hydrans sår så att inga fler huvuden växte fram. Herkules begravde det odödliga huvudet under ett stort stenblock och skar sedan upp monstret och doppade sina pilar i hydrans gift. De pilarna kom sedan att döda två av hans vänner bland kentaurerna.

 

Minotaur - Minotauros var ett monster i grekisk mytologi, till hälften människa, till hälften tjur. Minotauros höll till på Kreta i en labyrint ritad av uppfinnaren Daidalos. Till sist kom hjälten Theseus att döda Minotauros, eller Asterion som han även kallades.


Bakgrund
Poseidon sände en tjur till Kreta för att offras av kungen Minos, men han behöll den istället. Detta förargade Poseidon och som straff lät han förtrolla Minos hustru Pasifaë så att hon blev förälskad i tjuren. För att tillfredställa sina udda lustar gick hon till Daidalos för att få hjälp. Han byggde då en ihålig träko som Pasifaë kunde krypa in i. På så sätt kunde tjuren betäcka henne och Minotauros blev frukten av detta.


Minotauros och Theseus
Efter att Kreta gått vinnande ur ett krig med Athen blev athenarna tvingade att betala tribut till Kreta. Tributen bestod i sju jungfruar och sju unga män som skulle skickas till Kreta vart nionde år (enligt vissa källor varje år), för att ätas av Minotauros. När Theseus, som var Kung Aigeus av Athens son, fick höra tala om detta anmälde han sig frivilligt till nästkommande resa. Väl där fick han hjälp av kung Minos dotter Ariadne som gav honom ett garnnystan som hjälpte honom att orientera sig i den vidsträckta labyrinten. Theseus vann striden med Minotauros och återvände till Athen.


Efterspel
Före avresan mot Kreta hade Theseus lovat sin far att han skulle hissa vita segel, istället för de vanliga svarta, på hemresan om det hade gått bra. Detta glömde Theseus och kungen blev så utom sig av sorg när han såg de svarta seglen att han begick självmord genom att kasta sig i havet. Detta har gett namn till det Egeiska havet.

Daidalos drog på sig den kungliga vreden när han hjälpte Pasifaë. Efter labyrintbygget lät Minos spärra in honom och hans son Ikaros i ett torn. Den driftiga uppfinnaren byggde då två vingpar som han och sonen flög därifrån med. Ikaros flög dock för nära solen så att vaxet som fjädrarna satt fast i smälte och Ikaros störtade mot sin död.

 

 

Pegasus - Pegasos (lat: Pegasus) är i grekisk mytologi en bevingad häst. Av Pegasos har på svenska bildats ordet "pegas". Den springande pegasen är en symbol för skaldekonsten.

Pegasus föddes ur monstret Medusas blod efter att Perseus huggit av hennes huvud. Bellerofon lyckas därefter tämja hästen med de guldbetsel som han skänkts av Athena. Bellerofon använde bland annat Pegasus när han dödade monstret Chimaira, besegrade Solymi och amazonerna. Men Pegasus blev också, bokstavligt talat, hjältens fall då denne försökte rida upp till Olympen på Pegasus rygg.

Legenderna om Bellerofons död skiljer sig åt, vissa legender säger att gudarna i vredesmod sände en broms som stack Pegasus så att han kastade av sig hjälten, som efter fallet blev lam. Bellerofon hade nämligen drabbats av hybris och hade försökt använda Pegasus för att flyga till gudarnas boning på berget Olympen. Andra källor menar att Pegasus medvetet kastade av hjälten och lät honom falla medan han själv flög upp till Olympen. Efter detta ska Pegasus ha hållts i ett stall på Olympen. Pegasus tog senare en hustru, Euippe/Ocyrrhoe, och tillsammans fick de Celeris och Melanippe som även de var bevingade hästar. Pegasus blev efter sin död en stjärnbild på himlen. Pegasus-hästar beskrivs i grekisk mytologi som skygga, flygande hästar som lever ensamma på ensliga bergstoppar av att beta från högländernas orörda gräsmarker. Den som har turen att finna och lyckas tämja en pegasus får en mycket trogen följeslagare livet ut. Pegasusen kommer då leva lika länge som sin herre, såvida hästen inte blir dödligt skadad. Pegasus beskrivs som kritvita eller becksvarta hästar med silverfärgad svans och man, och på ryggen, strax bakom halsen på manken sitter de signikativa vita fågelliknande vingar.


 

Talos - Talos eller Talus var en jätte i brons som Zeus gett till sin älskarinna Europa efter att han fört bort henne och lämnat henne på Kreta. Jätten var skapad av Hefaistos och cykloperna. Enligt en annan version sades Talos vara en av bronsålderns sista män, den enda som överlevt de mindre gudarnas styre. Europa tog med honom till Kreta och han stannade på ön, och vaktade den.

Båda versionerna fortsätter med att Talos levde på Kreta, och cirklade runt öns strand tre gånger dagligen, medan han vaktade den. Han kastade sten på alla skepp som närmade sig. Det var sagt att Talos värmt upp sig själv till den grad att han var glödhet, och drog in främlingar i sin famn så fort de landade på ön. Talos hade en ådra som gick från hans axel till hans fotled, som var bunden och stängd av enbart en bronsspik.

Skeppet Argo, som Jason, Herkules och argonauterna seglade med, närmade sig Kreta efter att ha fått tag i det gyllene skinnet. I rollen som väktare över ön höll Talos skeppet på avstånd genom att kasta stenar mot det. Det var Medea, en trollkunnig kvinna som färdades med argonauterna, som tillslut dödade jätten. Antingen så drev Medea Talos till vansinne med droger, och lurade honom att hon skulle göra honom odödlig om hon fick dra ut spiken, eller så blev han dödad av Poeas pil. Poea var en vän till Herkules och en av argonauterna.

Enligt andra källor så hypnotiserade Medea jätten av brons bort från skeppet, och drev honom till vansinne så han själv drog ut sin spik och dog. När spiken väl var utdragen, antingen om det var Medea som gjorde det eller om det var Talos själv, så rann allt ichor ut. (Ichor är något som bara odödliga har, eftersom det är giftigt för dödliga. Ichor är en slags gul-grön galla som finns i ambrosia och nektar, som är gudarnas mat och dryck. Det gör dem odödliga.) Talos, bronsjätten, dog och Argo kunde säkert sätta sin kust mot Kretas strand där de lämnade skeppet säkert.

 

"Perseus med Medusas huvud", skulptur av Cellini (1545-1554).
"Perseus med Medusas huvud", skulptur av Cellini (1545-1554).

 

 

Skylla - Skylla (grekiska ? Σκ?λλα) var ett klippmonster i grekisk mytologi som var en stor fara för sjömän som hon gärna klämde mellan sig och malströmmen Karybdis.

Hon var dotter till Forkys och Hekate och var från första början en vacker ung jungfru, eller nymf, som avböjde alla sina friare och levde med nereiderna istället. Skylla var älskad av den mindre havsguden Glaucus, men hon besvarade inte hans känslor. Så Glaucus vände sig till häxan Circe, som i sin tur var kär i honom. Detta kunde bara inte sluta väl, och det gjorde det inte heller. När Skylla en dag badade blev hon förvandlad till ett monster tack vare Circes trolldom. Skylla fick sex fula hundhuvuden som satt på sex halsar.

Efter den hemska förvandlingen drog hon sig tillbaka till ett sund vid Messina, mellan Italien och Sicilien. Skyllas tillhåll var på sundets motsatta sida, där det fanns en gigantisk vattenvirvel vid namn Karybdis. Denna vattenvirvel förstörde alla skepp som kom i närheten, och ifall någon klarade sig undan, tog Skylla dem. Men Argonauterna klarade att ta sig förbi dem båda, eftersom de fick gudomlig hjälp i form av havsgudinnan Thetis. De fick denna hjälp eftersom Thetis man Peleus var en av argonauterna.

En annan hjälte som färdades förbi de två monstrerna var Odysseus, och han förlorade sex män till Skylla första gången de åkte förbi. En månad senare när de reste hemåt igen, förlorade Odysseus hela sitt skepp och alla sina män när gudarna skickade starka vindar som drev tillbaka honom till sundet där Karybdis väntade för att sluka skeppet. Odysseus var den enda som överlevde detta.

 

 

Karybdis - Karybdis (grekiska ? Χ?ρυβδις) var ett monster i grekisk mytologi.

Karybdis förvandlade sig till en malström och försökte ta död på Odysseus genom att pressa honom mot klippdemonen Skylla.


 

Lamia - Lamia var ett monster i den grekiska mytologin.

Lamia var dotter till Libya och Belus, och var en vacker ung kvinna som var Zeus älskarinna, och som han ofta besökte. Det finns två versioner om vad som hände sedan, men båda två får samma sorgliga slut.

Enligt den ena historien så blev Hera vansinnigt svartsjuk varje gång Lamia födde ett barn, så Hera dödade barnet. Tillslut blev Lamia alldeles till sig av sorg, och korsade vansinnets gräns. Hon blev otroligt svartsjuk på alla mödrar runt omkring, och det drev henne till att stjäla barnen i skydd av mörkret för att sedan äta dem. På grund av dessa vedervärdiga handlingar gick Lamias vackra yttre upp i rök och hon ändrades till ett fult hemskt monster, med förmågan att ta ut sina ögon ur deras hålor när hon ville sova.

Den andra versionen är ännu värre än den första; den berättar att Hera istället tvingade Lamia att äta sina egna barn så fort hon fött dem. Lamia förlorade förståndet, men det slutar inte där. Hon hade då utvecklat en smak för barn, och stal andras barn om natten för att äta dem. Lamia var någon som alla mödrar skrämde sina barn med. Ifall de inte uppförde sig så skulle barn-ätaren komma och ta dem.

 

Empusa - Empusa, Empousa, Empusae, var kvinnliga demoner, som enligt vissa versioner var avkommor till gudinnan Hecate. Varje Empusa hade ett ben ifrån en åsna, medan det andra benet var av mässing. De hade förmågan att ändra sina utseenden, och oftast förvandlade de sig till vackra kvinnor så att de kunde lura män till sin bädd. Så fort en Empusa hade en man utlämnad till sig, sög hon blodet ur honom tills han dog. Men demonerna kunde lätt skrämmas bort om man svor åt dem.

Hecate skickade ut demonerna till att plåga resande. De sög blodet ur de resande, precis som vampyrer, eller så skrämde de livet ur dem.

 

Gorgoner - Gorgoner (av grek. gorgos "fruktansvärd") var i grekisk mytologi tre kvinnliga monster med hår i form av giftiga ormar och en blick som kunde förstena den som såg dem i ögonen. De tre var systrar; Stheno, Euryale och Medusa. De var döttrar till Forkys och Keto.

 

Medusa - Medusa var i grekisk mytologi den mest framträdande av de tre Gorgonerna.

Medusa hade ormar på huvudet istället för hår, och varje levande människa som såg hennes ögon förvandlades omedelbart till sten. Perseus lyckades till slut besegra Medusa genom att hugga av hennes förskräckliga huvud och då tvinga Medusa att se sin egen spegelbild i Perseus sköld, varpå hon själv förvandlades till sten.Hon har två systrar Stheno och Euryale,dom är båda odödliga,men kan inte förstena människor,Medusa är moder åt Pegasus "den bevingade hästen",Medusa´s huvud använde Perseus till att förstena ett vidunder som skulle sluka en prinsessa,det var havsguden Poseidon som ville hämnas på människorna och därför sände ut detta monster,Perseus lät monstret titta Medusa i ansiktet och blev förstenad.

Pegasos föddes när Medusas blod blandades med havsskum, en födelse som starkt påminner om Afrodites


 

Stheno - Stheno var den vackraste av dem. Det är känt att hon stod framför sin spegel hela dagarna.

Euryale

 

 

"Odysseus och sirenerna", målning av John William Waterhouse (1891).
"Odysseus och sirenerna", målning av John William Waterhouse (1891).

 

Sirener - Sirener var i grekisk mytologi en grupp najader (en sorts nymfer) som lockade sjömän i fördärvet med vackra sånger. Sirenerna levde bland skeletten av de män som de hade förhäxat.

På sina irrfärder lyckades Odysseus överlista sirenerna genom att låta sin besättning täppa till sina öron och binda honom vid masten. Han blev på så vis den ende som lyckats höra den vackra sången och överleva.


Sirenerna var fågelliknande kvinnliga väsen som med förtrollande sång lurade sjömän till sin ö. Det fanns två eller tre sirener, och med deras sångtalang kunde de få sjömän att glömma vilka de var och vart de var på väg. Ofta fick sirenerna dem till att glömma bort att styra sina skepp och därför få dem att gå på grund och sjunka. Det var sagt att sirenerna levde på ön Anthemoessa. De sjömän som, förtrollade av sången, hoppade över bord och simmade i land, blev dödade och uppätna av sirenerna, eller så tynade de bort medan de lyssnade på deras sånger.

Argonauterna lyckades fly undan sirenernas trolldom, eftersom den otroliga musikanten Orpheus var med dem. Han spelade så vackert på sin lyra att argonauterna bara hörde honom. Det fanns bara en argonaut som inte lyckades motstå sirenerna, antagligen för att hans hörsel var bättre än de andras; Butes, son till Teleon eller Poseidon, och Zeuxippe. Han hoppade överbord och simmade mot sin död. Afrodite tyckte synd om honom och lät honom förflyttas till Lilybaeum, i Sicilien, där han blev gudinnans älskare.

Häxan Circe varnade Odysseus för sirenerna, och han fann ett sätt att lyssna på dem samtidigt som han var säker på skeppet, genom att låta sina mannar binda fast honom vid masten. Hans män hade vax i öronen så att de inte skulle höra sirenernas sång.

Sirenernas far var havsguden Achelous, men inget är nämnt om deras moder. Sirenerna besegrades av muserna i en musiktävling, och det är sagt att de då gav vinnarna sina vingar, eller en del av deras fjädrar. Därför symboliserade deras fjädrar muserna i konsten. Sirenerna föll ner från himlen i sorg, ner i havet och drunknade.

 

Cykloper - Cykloper eller kykloper (grek. κ?κλωπες, kýklopes), var i grekisk mytologi människoätande jättar med ett enda öga mitt i pannan, som bebodde Youra, en av de öar som Odysseus besökte. En av cykloperna, Polyfemos, stängde in Odysseus och hans män i sin grotta för att äta upp dem. Odysseus överlistade emellertid cyklopen och lyckades fly efter att ha förblindat honom med en glödgad träpåle.

 

Polyfemos - Polyfemos var i den grekiska mytologin en cyklop. Son till Poseidon.

Hjälten Odysseus mötte denna människoätande jätte under sina irrfärder. Han lyckas till slut förblinda Polyfemos enda öga med en spetsad påle och fly från den ö där han och hans manskap hållits som fångar.

 

En Kantaur på en metop från Parthenon
En Kantaur på en metop från Parthenon

 

Kentaurer - Kentaurer var i grekisk mytologi ett släkte av hästmänniskor som levde i bergen på Peloponnesos. Kroppen var en hästs, men med en människas överkropp där hästens huvud och hals sitter. Kentaurerna beskrivs ömsom som vilda och opålitliga och ömsom som vänliga och till och med visa.

Det har spekulerats i att kentauren som mytologiskt väsen härstammar från bofasta jordbrukares första intryck av ryttarnomader från den eurasiska stäppen.

 

Keiron - Keiron (Cheiron, ibland Kiron), var i grekisk mytologi kentaurernas anförare. Han var son till Kronos och Filyra och bodde på berget Pelion i Tessalien.

Keiron hade haft Apollon och Artemis som lärare i jakt och de sköna konsterna och hade själv varit lärare till hjältar som Asklepios, Akilles, Theseus och Jason (Iason).

Keiron var odödlig men efter att ha träffats av en av Herakles' förgiftade pilar valde han att dö istället för titanen Prometheus.

 

Satyrer - I grekisk mytologi är satyrerna (grekiska: satyroi) manliga naturväsen, hälften människor, hälften djur, som hemsöker skogar och berg som följeslagare till Pan och framför allt Dionysos. Deras kvinnliga motsvarigheter är menaderna. Satyrerna har små utväxter i pannan som på en get skulle kallas horn. På vaser från Attika framträder de som kraftigt byggda med platt näsa, stora spetsiga öron, långt lockigt hår, helskägg och med svansar som hos hästen eller geten.

Satyrerna omtalas aldrig av Homeros, men Hesiodos omnämner dem som bröder till bergnymferna och kureterna och kallar dem lättjefulla och värdelösa. De är starkt bundna till kulten kring Dionysos.


 

Tritoner - Tritoner var i grekisk mytologi varelser som var till hälften människor och till hälften fiskar, de flesta barn till Poseidon. Den mest framträdande tritonen var Poseidons och Amfitrites son Triton.

 

Mantikora - Mantikora (grek. μαντιχ?ρας, mantichoras), legendariskt människoätande monster med ett lejons kropp, en mans ansikte och antingen en drakes eller en skorpions svans. Dess mun ska ha bestått av käkar med tre rader tänder och dess svans kunde skjuta iväg sin gifttagg mot offret. Mantikoran beskrivs av grekiska geografer och naturhistoriker, och bodde enligt dessa i Indien. Antagligen baserar sig mantikoran på förvrängda beskrivningar av den kaspiska tigern. I medeltida litteratur symboliserar mantikoran djävulen, ibland har den kvinnliga attribut.

 

Kolossus



Platser


Olympen - Olympen eller Olympos var i grekisk mytologi ett berg som rymde de högsta gudarnas boning.

Den grekiske poeten Hesiodos räknade till 30 000 grekiska gudar, men bara tolv kvalificerade sig till den innersta kretsen med säte på Olympen.

Det finns flera berg i Grekland som heter Olympos. Greklands högsta berg (2918 m) i landskapet Thessalien brukar pekas ut som den plats där den legendariska helgedomen låg.

 

Troja - Den antika staden Troja (grekiska: Troia eller Ilion; latin: Troia eller Ilium; turkiska: Truva) är en arkeologisk plats i nordvästra Turkiet vid Dardanellerna vid Hisarlik nära staden Çanakkale.

Platsen upptogs på UNESCO:s världsarvslista 1998.

 


Historia
Staden är känd från Homeros epos Iliaden och Odysséen.

Troja var enligt den grekiska mytologin huvudstad i Dardanien som etablerades av kung Dardanus.

Senare forskning har kunnat knyta namnet Ilion till det historiska namnet Wilusa, och man antar idag att det är samma stat som avses. Wilusa är omnämnd i hettitiska texter. Man antar därför att det språk som ursprungligen talades i Troja var luviska snarare än grekiska. Söder om Troja låg under den sena bronsåldern landet Arzawa. Det är möjligt att Homeros skildring av det trojanska kriget har sin historiska bakgrund i de strider som förekom mellan staterna utmed den egeiska kusten omkring 1300-1200 f.Kr. vilka även drog in det historiska Troja (se Hettiterriket).


Staden
Runt år 1865 återupptäcktes den antika staden av den brittiske arkeologen Frank Calvert som gjorde utgrävningar i ruinhögen vid Hisarlik. Identifieringen av Hisarlik som det homeriska Troja blev känd genom den tyska arkeologen Heinrich Schliemann, som trodde sig ha funnit Priamos skatt under sina grävningar där. Området visar spår från 9 olika byggperioder.

 

Hades

Tartarus - Tartaros var, i den grekiska mytologin, dels en titan, dels en plats i underjordens dödsrike. Tartaros bestod av en stor äng med liljor, dit alla de döda färdades, och floden Styx över till den. Tartaros väktare var Kerberos, en stor hund med tre huvuden och ormar istället för hår. Härskaren över Tartaros var Hades.

 

Styx - Styx är i grekisk mytologi den underjordiska flod som uppfattas som en gräns mellan livets och dödens riken.

Charon var den färjkarl, som på en båt förde de döda över floden Styx till Hades. Man lade ett mynt, en Obol, under tungan på den döde som betalning. Om man inte hade gjort det fick inte den döda passera och fick tillbringa evigheten i ett Limbo mitt emellan livet och döden.

Gudinnan Thetis gjorde sin nyfödde son Akilles osårbar genom att doppa honom i floden Styx, men hälen som hon höll i doppades inte och under det trojanska kriget så blev han skjuten i hälen av en pil och dog. Därav uttrycket akilleshäl.


 

Hesperidernas trädgård - Hesperiderna var i grekisk mytologi Nyx', nattens, och Atlas' tre döttrar: nymferna Aigle, Erytheia och Hesperarethousa. Möjligen ska Hesperia läggas till dessa systrar.

Hesperiderna levde och verkade i sina trädgårdar i "den yttersta västern", dvs den atlantiska kusten väster om Atlasbergen i dagens Marocko. Där bevakade draken Ladon Heras gyllene äpplen som hon erhållit i bröllopsgåva av Gaia. Att bortröva dessa frukter blev Herakles' sista stora uppgift.

 

Tropea - Tropea är en stad i sydvästra Italien.

 



Föremål


Abadir - Den inlindade sten med vilken Rhea lurade Kronos att tro var Zeus.
Var behandlad med grädde och honung för att lättare slinka ner.
Benämns även baetylus.

Aigis - Zeus getskinnbeklädda molnliknande dundrande sköld.
Bars även av Pallas Athena.
Symbol för åskmolnet.
Formad av Hefaistos.
I centrum finns huvudet av Medusa, krage eller kort mantel av skinn, är fransad med ormar.


 

Ambrosia - I den grekiska mytologin var ambrosia jämte nektar gudarnas mat. Detta skänkte dem odödlighet (användes därför som sårsalva) och evig ungdom. Hebe, senare Ganymedes, fördelade den.

Man tror att de två termerna från början var likvärdiga - Homeros och senare diktare beskriver ambrosia som mat och nektar som dryck, medan andra diktare har det omvända förhållandet. Båda substanserna är väldoftande, och kunde kanske användas som parfym - i Homeros verk används de som smörjelse. Enligt W.H. Röschers Nektar und Ambrosia (1883) var nektar och ambrosia från början olika former av samma substans - honung, sedd som en dagg som likt manna fallit från himlen, och användes som både mat och dryck.

 

Gyllene skinnet - den grekiska mytologin ingår en omfattande sagocykel som handlar om skeppet Argo och resan till Kolkis för att hämta det gyllene skinnet. Anledningen till resan var att kung Pelias i staden Iolkos ville avstå sin tron till hjälten Jason om denne hämtade skinnet.

Det gyllene skinnet kom ifrån en gyllene bagge som skulle vara en avkomma till Poseidon och Theophane, dotter till kung Bisaltes av Thrakien. På grund av sin skönhet hade Theophane många friare, men hon var älskad av ingen mindre än Poseidon. Guden förde bort henne från sina friare till ön Crumissa. Men hennes efterhängsna friare följde efter henne till ön. Poseidon försökte då gömma henne genom att förvandla henne till en tacka och resten av invånarna på Crumissa till får. Men då visade det sig att friarna började döda fåren för att få mat. Guden förvandlade då alla friarna till vargar. Sedan förvandlade Poseidon sig till en bagge (eller en vädur) och parade sig med Theophane som fortfarande var i formen av en tacka. Theophane födde då en bagge med gyllene skinn. Baggen kunde flyga och prata människospråk.

Den gyllene baggen var den som skickades av Helios, solguden, för att rädda Athamas barn från att offras. Frixos och hans syster Helle hoppade upp på baggen och flög iväg över havet. Helle ramlade av och drunknade i vågorna. Vattnet fick därefter namnet Hellesponten. Frixos landade lyckligen i Kolkis och gifte sig med kungens dotter. Kungen, Aietes, som fick baggen som gåva av sin svärson offrade djuret åt gudarna och i en lund spikade han upp det gyllene skinnet på ett träd. En drake som aldrig sov vaktade lunden.

Jason lyckades ta skinnet från Kolkis med hjälp av kung Aietes dotter Medea som lyckades söva draken och när de efter många äventyr kom tillbaka till Iolchos var kung Pelias tvungen att överlämna sin tron till Jason.

Historien om det gyllene skinnet har filmatiserats och har den engelska titeln Jason and the Argonauts (1963).


 

 

Relaterade länkar

Av: LottaU

Datum för publicering

  • 2007-10-30