Annons:
Etikettbehandlingsmetoder-terapier-och-hälsa
Läst 1165 ggr
ElinaS
5/12/14, 3:28 PM

Kan inte vara utan mamma

Vet inte om detta är rätt sajt att fråga på men av sajtnamnet tolkar jag det som en passande sajt. Om jag tar allt kort från början: Jag föddes "mammig". Det var bara mamma som fick hålla i mig, natta mig, mata mig ända tills jag var ca 2,5 år, annars skrek jag. Varje dag mamma lämnade mig på dagis grät jag, och varje eftermiddag sprang jag ut till henne. När jag var 5 år (sommaren innan jag började sexårs) var vi på utlandsresa i Bulgarien. I mitten av våran semester som varade i 3 veckor blev mamma sjuk. Hon fick hjärnhinneinflammation. Jag minns hur hon låg och knappt kunde andas i väntan på ambulans. Min äldre bror skrek åt mig att sluta grina, för då blev mamma ledsen och skulle dö av kvävning. Ambulansen kom och åkte genom stan i 120 km/h. Det kom några unga svenska tjejer och tog hand om mig och min bror, för att pappa var tvungen att vara hos mamma. Jag tror att mamma fick åka runt i fem olika sjukhus innan dem hittade ett som hade nog avancerad utrustning för att fastställa diagnosen hjärnhinneinflammation. Dagarna gick och sakta tog tårarna slut och en enorm tomhet växte inom mig. Efter 1,5 vecka åkte vi hem med mamma med oss. Direkt i Sverige fördes mamma in på sjukhus och låg där ytterligare en månad. Doktorn sa tyst till pappa att mamma haft tur som överlevt, men jag hörde vad han sa. Ett år efter skiljdes mamma och pappa. Efter ett år till blev mamma sjuk igen. Hon låg i krämpor och kunde inte andas. Ambulanshelikopter till närmsta skickliga sjukhus. En av sjuksköterskorna som hämtade mamma pratade enskilt med mig och förklarade att mamma kanske aldrig mer skulle komma hem, att hon kanske skulle bli en ängel. Efter några veckor kom mamma hem och hon hade överlevt. Igen. Och tre år efter det sista anfallet upprepades allt igen. Mamma blev sjuk, personalen vid ambulansen sa att mamma kanske skulle dö. Men mamma överlevde turligt nog. Efter det har mamma inte blivit sjuk i sin hjärnhinneinflammation mer.idag är jag 13 år. Men rädslan finns kvar varje dag. Så fort mamma blir lite förkyld måste någon av hennes närstående vara med henne, alla är vi så rädda att förlora henne. Mamma själv är världens snällaste mot alla. Hon tycker att vi överreagerar om hennes "sjukdom". Visst kan vi bli osams men det går fort över. Privata händelser i mitt liv har fört oss närmare varandra. Hon är min bästa och enda vän och min skyddsängel. Mamma har svaren på alla mina frågor. Mamma äger mitt hjärta. Så fort mamma inte kommer hem när hon sagt blir jag jätteorolig. Mamma betyder allt för mig. Nu har mamma åkt bort och kommer hem imorgonkväll. Visst jag kan ta hand om djuren, laga mat, lägga mig och kliva upp i tid. Men jag är jätteledsen och rädd. Jag vill så gärna vara med henne, jag är så rädd att någonting ska hända henne. Tänk om tåget kraschar? Tänk om hon blir sjuk igen? Jag är hemma med min låtsaspappa och min bror. Jag har ångest inför mammas död. Utan henne är livet inte värt att leva. När hon går bort (av ålder, sjukdom, hjärnhinneinflammation eller vad som helst) vill jag ta självmord. För mamma betyder ALLT! Utan henne är livet så ovärt att leva. Vem ska älska mig, trösta mig, svara på mina frågor, äga mitt hjärta, önska mig lycka till och stötta mig inför svåra beslut om inte mamma? Ibland när jag tänker på mamma och hennes död får jag panikångest och blir jätteledsen. Vad ska jag göra? Det är knappast en normal relation jag har till mamma..

Annons:
Niklas
5/12/14, 3:37 PM
#1

Jag tror att du ska försöka att inte tänka som du gör. Försök att tänka på vilken tur det är att du har din mamma. Vad roligt det ska bli när hon kommer hem i morgon. Hur härligt det är att hon är frisk. Din berättelse säger hur livet oftast är, att saker vanligtvis löser sig, även när det känns svårt och hopplöst. Försök njuta av livet som är bra i stället för att oroa dig över hur det skulle kunna vara.


Vänliga hälsningar, Niklas
Är du intresserad av runstenar och runristningar?

Tjeja
5/12/14, 3:40 PM
#2

Oj du låter oerhört mogen för att vara 13 år!

Du inser att du har problem och att din fina relation med din mamma är lite "för" bra för att vara normal eller hälsosam.

Jag vet personligen inget bra svar till vad du ska göra. Men kanske bra tips om vart du kan få hjälp att hitta rätt hjälp?

Jag föreslår att du går till skolsköterskan, skolkuratorn eller  ungdomsmotagningen och be att få hjälp. Berätta för dem precis som du gjort här. Du kan till och med ta med dig det du skrivit här och låta dem läsa. De kommer kunna hjälpa dig vidare.

För som du beskriver din relation till din mamma låter den som väldigt fin, men lite för intensiv. Du ska inte behöva må som du gör och ständigt oroa dig för din mamma. Det är ju varken hennes eller ditt fel på något vis, utan vad livet har utsatt er för som orsakat det.

Klok är du som inser att du behöver hjälp.

Kram på dig gulle! 🌺

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

ElinaS
5/13/14, 5:16 PM
#3

Tack! Jag går hos BUP och äter antidepressiva, så det känns inte som att dem kan göra mer för mig än att hjälpa mig med mina problem jag redan har.

Tjeja
5/13/14, 10:08 PM
#4

Du går på Bup redan.. har du pratat med dem om dessa känslor och funderingar runt din mamma?

Kanske behöver du få ventilera (prata med) någon annan utifrån som inte är involverad i att hjälpa dig med dina andra problem direkt? Någon som fokusera på just bara den biten om mamma, fast i samarbete med bup?

Fråga dem kanske om det finna någon annan de kan rekommendera dig att prata med om just dom bitarna. Kanske du kan få mer hjälp konkret av en KBT-terapeut istället för psykologer och sköterskorna på bup? KBT = Kognitiv beteendeterapi , det är en terapeut som hjälper en med tankemönster och hur man gör och agerar just när man upplever de känslor och situationer där känslorna uppstår.

De hjälper en alltså att tänka i nya banor, inte bara att få "prata ur sig" så att säga?

(nu vet ju jag inget om bup och vad de har att erbjuda i detalj osv där du bor men kanske kan mina tankar hjälpa dig med ideer ändå?)

Här och på internetforum runt om kan du visserligen ventilera/prata ur dig. Men här får du även andras syn på det du berättar och inte alla ger snälla svar alla gånger. Det kan också vara svårt för dig att veta vilka intryck och svar som är bra att ta åt sig av. Men skriv så länge du känner att det hjälper dig och ta bara åt dig av det som du känner hjälper dig på ett bra sätt. :)

Däremot är det bara när du har någon som är utbildad och som träffar dig flera gånger under en lång tid som kan hjälpa dig att förändra saker i längden.

Så här på forum blir det bara korta prat men ingen som kan följa upp dig så att säga.

:)  Stoor kram igen och skriv gärna mer hur du tänker och hur det går!

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

Wony
5/20/14, 1:19 PM
#5

Jag tycker att du har fått väldigt bra svar redan, TS. Både att få hjälp att tänka i nya banor, och att prata av sig, kan vara jättebra. Jag håller tummarna för att det ska bli bättre för dig!

Upp till toppen
Annons: