Annons:
Etiketthälsa
Läst 8972 ggr
bnoffan
2007-02-22 03:33

Depression och livet efter

Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.

Det finns en sjukdom som det inte finns något vaccin mot och som det inte finns något smärtfritt botemedel mot, och det är depression. Det gör ont och tar tid att hämta sig om man väl drabbas. Men det finns bot och det finns ett liv bortom allt mörkt. Jag är ett levande bevis.

Foto:Josefin Johansson

Foto:Josefin Johansson

Idag är jag 20 år gammal och nästan helt fri från alla hjärnspöken. Men det har tagit tid och och framförallt mycket vilja för mig att ta mig hit. Det hemska är att en följd av min depression är att jag har förlorat över 1 år i minnen! Minnen som jag troligen aldrig kommer få tillbaka.

Jag levde i ett enda stort mörker där ångesten och hatet var min närmsta kamrat. Jag hatade att må dåligt och framförallt så hatade jag att inte veta varför jag mådde så dåligt. När jag inte fick några svar började jag vända ilskan mot mig själv. Jag började hata min egen kropp och var nära att utveckla en ätstörning. Jag kunde gå utan mat i dagar och utvecklade en fobi mot allt vad fett hette. Samtidigt så tränade jag runt 6 gånger/veckan. Idag förstår jag inte hur jag orkade.

Jag vandrade oftast runt som en levande död då jag hade enorma problem med att somna. Oftast så höll jag mig vaken tills dess att jag somnade av ren utmattning. Något som gjorde att min skolgång blev lidande eftersom följden av sömnlösheten var koncentrationssvårigheter.

När perioderna av apati kom så tog jag emot dem med blandade känslor. På ett sätt var det skönt att inte känna men samtidigt så var det en oerhört skrämmande känsla. Tänk er att inte kunna vara förmögen att känna vare sig empati eller kärlek!? Men det som var värst var att jag inte ens kunde gråta under de här perioderna. Vilket ganska snart ledde mig fram till rakbladen. Jag började under de här perioderna skära sönder mina ben bara för att att kunna känna, och framförallt för att kunna lokalisera min smärta. När blodet rann så visste jag varför det gjorde ont och det var en oerhört befriande känsla.

Det var nog det största misstaget jag gjort att börja använda rakbladen. Inte för att det gav mig ärr, utan för att det blev så oerhört lätt att ta till så fort jag mådde sämre. Mina sista ärr är bara runt 15 månader gamla, och från min "friska tid". Jag fick ett kortare dyk och valde att ta till bladet istället för att ta tag i problemet. Något som jag hade svårt att förlåta mig själv för.

Foto: Josefin Johansson

Foto: Josefin Johansson

Vägen till tillfrisknande var lång och jobbig. Jag hade väldigt svårt att hitta en psykolog som jag kunde lita på och anförtro mig åt. Att det dessutom var 2 stycken psykologer som slutade gjorde det inte lättare. Till slut fick jag i alla fall komma till en kurator som var helt underbar. För det hon saknade i kunskap tog hon igen i mänsklighet, något som jag saknade hos mina psykologer. Hon lät mig ta den tid jag behövde och kämpade för att jag inte skulle missa mina tider.

Men den största hjälten i den här historien och framförallt den största anledningen till att jag skriver det här idag är min älskade mamma. Det var hon som såg till att jag aldrig helt slutade leva. Samtidigt som hon tröstade och lyssnade så ställde hon krav. Hon såg till att jag skötte skolan någorlunda och framförallt såg hon till att jag fick i mig mat. Jag är henne evigt tacksam för att hon kämpade så mycket för mig och mitt tillfrisknande.

Hur kan du börja hjälpa dig själv? 

Det är fortfarande jobbigt för mig att tänka tillbaka på de här åren. Framförallt eftersom jag idag har så mycket mer kunskap om depressioner. Tänk om jag hade ätit bättre, tänk om jag hade försökt med sömnmediciner. Tänk om! Det är så många olika faktorer som kan påverka graden av ens depression.

  • Mat- och sömnbrist kan leda till en obalans i signalsubstanserna. Så hur motigt det än känns så är det bästa man kan göra att äta och sova regelbundet.

  • Träning. Om du tränar så frigörs serotonin som kan göra att du känner lite glädje. Något som i alla fall fungerade för mig.

  • Att prata. Se till att hitta en psykolog som du kan lita på och som förstår dig. Det är befriande att få prata med någon utifrån som kan ge dig lite nya sätt att se på livet.

  • Medicin. Något som inte fungerar för alla. Om du väljer att äta medicin så se till att du samtidigt får terapi!

  • Läs på! Jag gjorde hela mitt projektarbete om depression. Något som var väldigt lärorikt eftersom det gjorde att jag sakta men säkert började förstå mig på mig själv och mina känslor.

  • Och framförallt KÄMPA! Jag hade aldrig stått här idag om det inte vore för att jag aldrig gav upp. Någonstans inom mig fanns alltid en envishet och vilja att vinna över sjukdomen.

Det finns ett liv bortom depression, ett liv som är värt att kämpa för. Men för att kunna bli friskt så måste man lära sig att leva för sig själv!

Vill ni läsa mer om depression?

Av: bnoffan

  • [Personlig sida](javascript:void top.ShowProfile('bnoffan'))
  • [Kontakta](javascript:void top.ShowProfile('bnoffan', 'Contact.aspx'))

Datum för publicering

  • 2007-02-22
Annons:
Honestyisdead
2007-02-23 14:04
#1

Bra skrivet!

mandymoo
2007-02-23 14:06
#2

Jätte bra skrivet!

LottaU
2007-02-23 14:08
#3

Väldigt bra artikel!

Vad mycket du har gått igenom och jag förstår att du har lärt dig mycket på vägen. Skönt att du mår bättre nu!

Jag önskar dig verkligen lycka till i livet.

Tack för att du delar med dig till oss! Skrattande

Må så gott

Lotta "Värd på Insidan"

bnoffan
2007-02-23 14:15
#4

Tack!

Jag hoppas att jag kan få upp ögonen på någon. Det tog lång tid för mig att inse att jag faktiskt var sjuk. Kanske hade min depression inte blivit lika långdragen om jag bett om hjälp tidigare. 

Jag är i alla fall oerhört tacksam för att jag klarar av att leva ett normalt liv idag där jag är mycket gladare och lättare att ha o göra med!

mosterMimmi
2007-02-23 19:58
#5

Starkt gjort Bnoffan, att ta dig ur detta svåra. Det är imponerande  och värd all respekt! Bra och insiktsfullt skrivet.

Rrushe
2007-02-24 00:24
#6

Bnoffan, efter att ha läst ditt inlägg så kan jag inte annat än hålla med i vad de andra skrivit.

Annons:
LeWE
2007-02-24 18:28
#7

Jag tycker att du skriver väldigt bra och verkar mycket klok och mogen för din ålder. Lycka till.

mandymoo
2007-03-03 10:20
#8

Då vi har många framför allt yngre som mår dåligt så känner jag att jag vill putta upp lite … väldig bra att läsa den här artikeln, och gärna mer än en gång.. så att man tar in vad som står där. För det är mycket bra skrivet från en tjej som verkligen vet hur det är att må dåligt, vad som behövs för att man ska kunna bli bättra och som lyckats och som delar med sig av sina erfarenheter. Så därför puttar jag till den lite … läs den igen tjejer!

LeWE
2007-03-04 13:05
#9

Konstigt att vi människor kan nästan allt.. åka ut i rymden och till månen, datorer,tv, tele.. kommunikation på olika sätt men vi klarar inte att hjälpa människor som mår dåligt nåt vidare!! Märkligt!

bnoffan
2007-03-04 14:04
#10

När det kommer till att uppfinna saker så känner vi oss som stora mästare medans vi vill vara små barn när någonting går fel. Tyvärr tror jag att det handlar om att vi människor är så bra på att tycka synd om oss själva och om andra.

Men det många inte förstår är att ju mer man tycker synd om en deprimerad person, desto lättare är det för denne att hamna ännu lägre. Annars är det så lätt för en att ta sig an rollen som hjälplös där man inte tror sig klara någonting själv.

mandymoo
2007-03-04 14:49
#11

#10 Där tror jag att du har väldigt rätt, just i det här att tycka synd om. Självklart är det synd om personer som gått igenom jobbiga saker. men tror att det gäller att "tycka synd om" på rätt sätt… och det kan vara svårt att veta hur man ska göra.

Och håller med dig igen om att om man gör det på fel sätt o för mycket så hamnar personen längre ner - den suger i sig det istället för att ta tag i sitt eget liv. För oavsett hur synd det än är om en - vad man än gått igenom så kan ingen annan göra det åt en. Man kan bara se till att få hjälpen - verktygen till det, ta den hjälpen o stödet och sen måste man kämpa själv oavsett hur jobbigt det än är.

LeWE
2007-03-04 17:13
#12

Tycker ändå det verkar som man ofta bara får tabletter till hjälp om man söker hjälp. Det är det som är ekonomiskt lönsamt som lönar sig i samhälle o vård, fast jag tror att det verkligen skulle vara ekonomiskt lönsamt o lönsamt på alla sätt om man kunde hjälpa de som mår dåligt på ett bra sätt. Det borde ju finnas forskning på det området också precis som på läkemedelsindustrin. Det verkar vara många unga människor idag som har det svårt på olika vis, jag tror inte att de tycker synd om sig själva, de mår dåligt för att de kanske inte har jobb eller bostad, många verkar ha svårt att komma in i samhället, det blir ju en ond cirkel.

bnoffan
2007-03-05 01:54
#13

#12 där måste jag faktiskt säga emot dig. Jag gick hos psykologer i nästan 2 år innan de verkligen försökte ta upp medicinering med mig. Och när jag sa att jag inte ville äta medicin på grund av vilka biverkningar kan få så tyckte de ändå att det var ett bra val.

Tror också du missuppfattade mig lite. Självklart finns det massvis av skäl till varför människor mår dåligt. Men jag vet hur lätt det är att utmåla sig till ett offer. Och när man gör det så är det svårare att kämpa för sitt välmående.

Annons:
xKittenx
2007-03-13 17:42
#14

Det där har jag själv varit med om. I ett år varade min depression, mot slutet blev den så stark att jag skar mig med glasbitar varje dag för att uthärda. Men när mina föräldrar upptäckte det hela tog de mig till psykolog och vårdcentral, så de kunde kolla att såren inte var infekterade och sedan bestämma tider hos psykologen för mig. När inget blev bättre skrev doktorn på BUP ut antidepressivt och sömntabletter. För ungefär en vecka sedan tröttnade jag på alla tabletter och sedan dess har jag inte ätit ett endaste piller. Jag klarar mig bra ändå. Fortfarande jobbigt med skolan, men jag är snart tillbaka på banan!

LeWE
2007-03-13 18:43
#15

Det jag menar är att samhället borde vara så utformat att man inte mådde så dåligt, kanske är det för mycket stress och svårt att få jobb samt dyrt o svårt att få eget boende när man är ung numera. Jag är lite äldre men har vuxna barn som har haft det lite jobbigt på olika sätt. Kommer inte ihåg att det var så jobbigt när jag var ung men man kanske glömmer? Det var i alla fall lättare att få jobb och lägenhet än det är nu.

mandymoo
2007-03-13 19:07
#16

#14 Hoppas att skolan går bra trots att den är jobbig.

Och jag tror också att du snart är med helt och fullt *ler*

LeWE
2007-03-13 23:48
#17

# 15 som jag skrev menade jag allmänt för hur det är..

# 14 Är också säker på att du snart är med.. Lycka till!

bejtedejte
2007-03-29 16:59
#18

Jättebra skrivet!

#14, att sluta med mediciner även om det känns motigt kan faktiskt vara lösningen på problemen. Jag har själt ätit efexor i 3 år, mot slutet tog jag högsta dosen utan att jag blev bättre. Fick symptom på manodepression (eller bipolär sjukdom) och skulle börja äta Lamictal (som man ofta provar innan lithium), men bestämde mig för att "nu jävlar fick det räcka". Jag slutade nästan tvärt med efexor, och hade "avtändning" i en månad. Sov mest och mådde riktigt uselt, både psykiskt och fysiskt, men efter den månaden så började det ljusna. Har nu varit utan mediciner i 3 månader och mår hur bra som helst. Kan säga att jag inte mått så här bra som jag gör idag på de 8 åren som jag själv räknar med att jag varit deprimerad. Jag ska börja skolan, har börjat bli rastlös av att bara vara hemma, har under de 4 år jag gått hemma tyckt att det var underbart att inte behöva göra något alls. Jag har äntligen blivit så som man egentligen "ska" vara, och njuter av livet.

Har en kompis som också ätit efexor länge i kombination med lithium, rekommenderade henne att prata med sin läkare om möjligheten att sluta med efexor, för hon hade precis samma symptom som jag (trots efexor gick jag upp och ner i psyket och sjönk längre och längre ner). Nu är hon i uttrappningsstadiet, och hon säger att hon mår mycket bättre än på medicinen.

Nu säger jag inte att man ska sluta med sina mediciner hux flux, men jag säger att man ofta klarar sig bättre än man tror om man har ungefär samma historia som jag (medicinerna funkar inte och man mår sämre när man äter dem). :)

Upp till toppen
Annons: